I SKOLHUS & MILJÖ 1/93
återfinns min artikel
Barnens lekspråk som metod för ett försök
att ge argument i en tid när arealnormerna
försvunnit inspirerad av Margareta Forsgårds
avhandling Skolgårdens lekspråk
och med arkitektens rumsliga
inlevelseförmåga

Skolgården – den bästa resursen

Skolgården och skolbyggnaderna är det enda fysiska som skolan kan bestämma över själv. Någorlunda.
Där gick vi vidare i Nyvångskolan.

Metod: fråga klasserna vad de tycker om sin skolgård (särskilt delen närmast deras klassrum) och vad de skulle vilja kunna göra där. Skoltomten blev delområden.
Lyckosamt initiativ, klasserna jobbade engagerat. Men ett misstag gjordes: de fick lekredskapskataloger. Effekt: fokus vändes till objekt i stället för egna lekar.

Resultat: en beskrivning av hela skolområdets behov och önskemål uttryckta av eleverna klassvis och av lärarna beskriva som behov av insatser i respektive delområden.
Till metoden hörde att  identifiera material- och arbetsbehov och klassa dem i katagorier:
vad elever/föräldrar kan göra själva / vad som måste göras av av entreprenör, dvs vad man inte kan göra själva.
Och kostnadsberäkna. Kan vi det? Vi tog hjälp av skol­kontorets ingenjör

Vad har vi råd med? Fördela på flera år. (Allt måste och kan inte göras på en gång, ett anslag.)  Då krävs prioriteringar – man måste ta ställning! Dvs vi övar demokrati.

Till vårterminens slut var vi nästan färdiga. Men tragiskt nog hade inte skol­kontorets ingenjör levererat de kostnadsberäkningar han lovat. Han lekte jultomte. Han lät under sommaren en konsult rita och entreprenör göra det han trodde var ’populärt’. Den vrede han mötte i augusti var kollosal.

Det om Nyvångskolan läsåret 83-84. En tjänsteman knäckte demokratin.

Det visade sig ändå att något hade satts igång. Utveckling ledde ändå så småningom till elevdemokrati, till "skolan med Amor", elevråd med ansvar och egen budget. Dokumenterat på video, visad på TV. Blev det goda exemplet. Föga uppmärksammat, tyvärr.

Detta tidiga skolgårdsprojekt hade ändå satt spår i skolans värld.

Det fick genast en fortsättn på Tunaskolan, Lund. Men där var det rektors initiativ, lärarna var inte med på vagnen… Förslag fick de av oss, men inget gjordes.

Samtidigt hade ekologiska perspektiv utvecklats med Naturskolan. Mer handfast pedagogiska och närmre lärarnas vardag. Dess praktik att anlägga ekologisk skolgård blev för eleverna mest att göra vad de blev tillsagda, de var arbetskraft. Faktiskt.

Vårt demokratiperspektiv kom inte med på den vinnande vagnen.
Nyvångskolan är exemplet i "skolgårdens tredje dimension" i f g avsnitt.