Lek

Barnen leker. När de leker ekar

livets egen låt i deras lekar.

Gäll och yster eller dystert dov

ljuder den så länge den får lov.

Allt de tror och vet om verkligheten

gör de lek av. Det är märkligheten.

Vuxna tror att lek är tidsfördriv.

De har fel i detta. Lek är liv.

Kajenn

Lek är liv, är ett förhållningssätt … Lek är livets metod …
För oss alla tas i varje ögonblick sinnesintrycken emot och prövas mot erfarenheterna, ger idé (eller kritik), som leder till initiativ till handling →resultat →feedback →vidgad erfarenhet. Detta är livet i mikroskopet. Gäller oss alla naturligtvis. Initiativet är motorn till all handling.

Lek är ett flöde av sådana idéer och initiativ. Inom oss. Över tid. Hela uppväxten. Och sedan.
Detta utvecklas från början i leken. Trimmas. Miljön får absolut inte bromsa den. Vad händer med barn som inte kommer åt att leka? (kreativt, socialt, motoriskt.)

Lek är inte en sysselsättning. Tyvärr ger FN-konventionens artikel 31 det intrycket genom att jämställa ”lek och rekreation”.  Ända tills nu. (Något annat om lek finns inte i den utom möjligen med att barn har rätt ”att utvecklas”).
Lek kommer inifrån. Den bubblar fram av sig självt. Med omgivningen som förutsättning. I smått och stort. Ensamt och tillsammans. På nytt eller som fortsättning …
Att hänvisa barn till särskilda platser för sin lek är en paradox. Tvärtom måste det vara. Det är situationen, ögonblicket som ger leken. Men situationen måste finnas. Och ögonblicket.

Det handlar också om delaktighet och Makt. Och ansvar.
Sverige har i flera decennier strävat att stärka medborgarnas inflytande på och delaktighet i samhällsplaneringen. Kanske inte så framgångsrikt, men staten ’försöker’ hela tiden. Med barnkonventionen och riksdagsbesluten fokuseras också barnet (i singularis!).
Det administrativa Sverige har tagit barnkonventionens rättighetsperspektiv på stort allvar. Man kan säga lydigt implementerat principen i skolor och föreningslivet. Delaktighet är fokuserat. Det är ’barnens’ delaktighet i samhällsprocesserna som det mesta handlar om, ’barnens’ medverkan och inflytande. Tänker vi ’ungdomar’ är det lätt att hålla med. Det är viktigt för demokratin och för dem.

Men, går vi ner i åldrarna är det svårt att tro på ett faktiskt deltagande. Hur skall det erfarenhetslösa barnet kunna tänka framåt, kunna önska sig något annat än vad det vet. För dem önskar man sig onekligen bättre framtid…
Och när det gäller den fysiska miljön, ny bebyggelse i detaljplanering blir det komplett orimligt. Vilka barn skulle deltaga, skulle kunna bidraga till gestaltningsprocessen?

Här finns inget annat alternativ än att kompetenta måste se konsekvenser för barns uppväxtvillkor i samhällsplaneringen i stort och smått. Genom djup kunskap om och inlevelse i leken och dess villkor. Ansvariga politiker, deras tjänstemän och kravställare omkring dem.

Se till att utemiljön tillåter lek på egna villkor, på egna initiativ. Hemma.
I vår tid inte bara tillåtas utan uppmuntras …