Birgitta Knutsdotter-Olofsson
1987

Eva Norén-Björn 1990

Margareta Forsgård 1987

    
kan man leka här
skriven 2001 med stöd av Riksbyggens Jubileumsfond

här, där rumpan är och händerna och benen;

där är inte ‘där borta’, utan ett där placerat
i förhållande till den egna kroppen – peka på
det man ser; ‘här <—där’

här/där som relationer mellan sig själv och föremål/personer inne i det välbekanta rummet

där med flera dimensioner, det finns också
ett där utanför det rum som är ’hemma’ ängsligt/nyfiket

förvandla där —> här, upptäckande, nyfiket/ängsligt först, men med växande självtillit och kompetens

Innehållet i min bok:
Kan man leka här?

inledning
3  ambitioner, begränsningar och
uppläggning

del 1 ett arbetssätt
9 –om att tolka och vilja
10 ‘bedömningsmall’
12 inlevelsen som metod
14 barnet – roller från olika
utvecklingsfaser
16 leken – testa genom att leka
18 platsen – tolka och leta
20 kvaliteten – platsens möjligheter för
leken
21 – ett varv till
22 hur förmedla resultatet?
24 skolan istället, eller …?
26 skolvägen, ett kulturlandskap
27 vad vi uppnått

del 2 leken
29 – lek för liv och samhälle
30 utvecklingsekologiskt perspektiv
31 sinnena och kroppen
35 samspelet
36 samspelets utveckling
37 att leka

del 3 vardagen
41 – lekens sociala sammanhang och
villkor
41 om makt
42 barn- och ungdomskultur?
44 familjen
45 grannskapet, uppväxtmiljön
47 kommunen
52 samhällsbygget
56 demokrati – makt – skola

Efterskrift
59 – vad andra skrivit

ett problem av vår tid.

För mig som lekt genom min barn- och ungdom i stad och i skärgård, som har grävt grottor i snövallar, lekt kurragömma i den lilla skogen, härjat med slangbella i bakfickan, spelat fotboll … 
Och mina egna barns uppväxt.
För mig är det lekande barnet i utemiljön en självklarhet. Så var det också för samhällsbyggarna efter kriget. Barns utemiljö var ett tungt krav. Det finns hyllmeter av böcker och rapporter om barn och lek från den tiden. (Nu importerar vi inspiration från England.)

Nu rapporteras att barn inte leker längre, inte kan, inte vet hur …
Om det är sant, vad innebär det för barnet, samhället, människan?
Varför? Är anledningarna:

Ingen lektid hemma – skjutsad till friskola, till fritidsaktiviteter, till barnvakt, till … ingen egen tid.

Ingen lekkultur hemma — inga lekkamrater, inga förebilder … ingen motivation.

Ingen lekmiljö hemma – det blev inget att leka i när det byggdes … inga ytor, inget man kan och får vara i, göra med. Hyperdesignad utemiljö eller ingenting.
Eller är det djupare liggande förändringar? Behöver barn inte leka längre?

Det är det inte möjligt att påstå. Leken är nödvändig utvecklingsmotor. Som sagt.
Leker barn inte längre är det allvarligt. Då har vi problem. Ett oerhört problem.
Eller leker man i datorerna nu? (De barnen utrustas med från skolstart.) Är det lek i utvecklingsekologisk mening? Är leksakerna nog för barnet under uppväxten? Lego, elektroniska vidunder etc … Utvecklar det sin motorik, sin kreativitet, sin sociala förmåga? Hur rikt är fältet för initiativtagande? Hur fritt? Lektiden? Hur fri är man i actionspelens provoka­tioner, krav på snabb reaktion, snabba beslut?

Jag undrar. Mer än undrar. Tvingas man acceptera att hemmiljön saknar möjligheter, måste det till mycket medvetna och starka ansträngningar att finna alternativ som lyfter fram och uppmuntrar lek i vår mening. För barnets skull och Sveriges.

Är förskolans aktiviteter tillåtande och motiverande?  Finns lektid, lekkultur, lekmiljö i fri mening i förskolans verksamhat? I praktiken? Och resten av dagen då? Av veckan, av året, av livet.

Är skolområden en tänkbar kompensation? Kan barn (och ungdomar) stanna kvar i skolan i stället? Lekkultur, ja. Lekmiljö, kanske, Lektid, begränsad. (jmf Forsgård Skolgårdens lekspråk). … men resten av dagen?

Men det är inte längre självklart att det över huvud taget finns en skolgård, en utemiljö kring skolan. I vårt normlösa tillstånd. Och tillräckliga ytor vid förskolorna får man slåss för. Kunskaper och insikter om konsekvenser saknas.
Var finns då kraft att göra något? Föräldrarna om några måste ju vara motiverade för att deras barn skall få utvecklas med leken. Förutsatt att de ser problemet.
Det fick mig att vända mig till dem, för att söka ge dem självförtroende och förmåga att verka för sina barns bästa – och Sveriges. Liksom andra starkt engagerade. Jag fick möjlighet genom Riksbyggens jubileumsfond.

Jag skrev “Kan man leka här?” Nu ett manuskript från 2001. Jag ville nå föräldrar och vände mig till Rädda barnen, Barnombudsmannen och Hem&skola men de var inte intresserade. Gå ut via ett litet förlag kändes meningslöst och fonden stod inte för publicering.

Citerar ur inledningskapitlet:

Rubriken ber dig som förälder om två saker:

•  att du ser genom barnets ögon
•  att du avläser möjligheter till lek i er miljö.

En första överblick av en ’arbetsmall’:

•  inlevelsen, allmän och riktad, i barnet och genom barnets ögon
•  fyra moment i ett, först var för sig sedan samtidigt

1                barnet  —-›  några definierade roller
2                leken  —-›  några ‘typlekar’
3                platsen —-›  ‘sätta’ territoriet och genomsöka det
4                kvaliteten,   bra/dåligt, eller något annat?

I kvalitetsbedömningen kommer också helheten, dvs efter några försök blir det snarare tvärtom en spontan känsla – en kvalitetsuppfattning.

Denna intuitiva bedömning är utväljande, pekar ut var och vad, värderar: ‘är det möjligt/inte möjligt?’

•  förmedla resultatet av din/er granskning kunna sätta fingret på
bristen/problemet och visa vad man vill och bli respekterad för det

Du måste vara ‘hela det barn’ om leker.  Men hur?
     Till exempel:  Om upplevelsen att vara – platsen

“här är där jag är, där är där jag inte är”. Med detta här/där, kan du kanske fånga utvecklingen av barnets upplevelse av utemiljön. Intressant är hur det uppfattar gränserna för sitt territorium, från de yngsta som nog inte förnimmer den alls.

Jag fortsatte med typlekar som ett verktyg för upplevelsen och analysen.

testa genom att leka
Leken sedan. Men då får vi glömma de lekredskap de flesta av oss vuxit upp med. Det ligger nära till hands att minnas genom dem. Nej, låt oss se genom leken som handling i stället – vad barnen gör i leken. Så fördjupar vi vår inlevelse och så fokuserar vi barnets behov att utveckla sina sinnen och sin kropp.
Ta som exempel leken kurragömma Vi vet alla vad den innebär. Vad som behövs. Vi kan leka den innanför ögonlocken …

Barns lekar är legio. Barn kan göra lek av vad som helst. ”Det är märkligheten” säger Kajenn. Ja, men också tvärtom! Om de inte kan göra lek av vad som helst, är vi illa ute. När fantasi och inspiration saknas. Men så illa är det väl inte? …

Undersökningen klarar vi dock genom att välja bland ‘typiska’ lekar …
Poängen är att ‘kontrollera’ att det går att leka leken med full kvalitet.
Känna efter.
…

Platsen är nästa steg, dvs över tröskeln ut på gården.
Vad finns där, var?
Stega upp utrymmet: yttermåtten först, sedan viktiga saker inne i det. Så upplever du platsen med din kropp, en god start på inlevelsen. Rita upp ytan, notera måtten. Ordna sedan några kopior, att anteckna på.

Nu gäller det att göra sig seende. Först själv, sedan genom barnets ögon. Du söker platsens egenskaper. 
Börja med gränserna och med viktigt innehåll. Ta inte med allt

… Typlekarna är utmaningar – kan man leka dem?
Leta förutsättningar för ‘göra’-ord: springa mjukt/hårt, cykla, bolla, balansera, klättra, gömma sig, prata (hur med vem?), … .
Å andra sidan. Finns det barnförbjudna ytor? Hur då? Varför?
… trafiken? Farligt för barnen naturligtvis (minns Stig Dagermans sockerbitar).… Backande bilar, … cyklar? Mopeder? …
Hur är klimatet där ute? Blåser det mycket? Kan man göra något åt det? Var finns solen under dagen och året? Och var finns bra skugga när det behövs?

Obs, du behöver genomföra detta själv innan du pratar med dina barn. Ansträng din inlevelseförmåga så långt det går. Gör dig lekande så talar ni samma språk, någorlunda. ’Barn’ till barn.

Och innan man pratar med andra. Man skall ha sin egen erfarenhet, sin egen uppfattning.  

Jag tog också upp påverkansmöjligheter. Självklart. Poänglöst annars.

Vem kan göra något åt din miljö? Ni själva eller någon åt er? Vart vänder man sig då? Vilka har makt nog, kompetens och initiativkraft nog?

Frågorna är svenska, vana som vi är att få saker gjorda åt oss.
Låt oss inordna oss själva i frågan ‘vem som kan göra det?’ samt fråga oss var initiativ och ansvar ligger.

Fyra tydliga alternativ:
att göra det själva
att be om tillstånd att göra det själva
att be någon göra det vi föreslår
att be någon göra något åt det vi/jag kritiserar

Man får välja bland olika strategier
uppsök ‘motparten’personligen (en eller flera av er)
skapa opinion(bli flera, påverka genom …)

Hur? Hur uttrycker man sig?
Det gäller att skaffa sig tillfälle att framföra sitt ärende till rätt
forum, att ha något att säga och framför allt att kunna göra sig förstådd.
Det handlar om att göra ‘motparten’ intresserad och delaktig i ert problem och tanken att det är möjligt att göra något. Dvs att visa både att det är ett problem och att ni har ett förslag till lösning.

Men om utemiljön hemma inte duger, kan man tänka sig alternativ? Tillräckligt bra för mitt barns utveckling?   Våra barns! Vår framtid.
Jag diskuterade   ”Skolan i stället, eller … ”
Hur skall man kunna påverka det?

Lennart Nord arkitekt SAR MSA