”Fostran handlar inte om att fylla ett kärl, 
utan om att tända en eld” sade Montaigne
redan på 1500-talet.
Viktigare än förslaget, är vägen till det

Hur blir man arkitekt?

Genom att vara arkitekt – i princip. Genom att öva, genom att genomlöpa det estetiska organiserandet om och om igen. Genom att bilda sig. Söka kunskap. Egen kunskap men framför allt har arkitekten ett basalt ansvar för kvaliteten. Det hör till jobbet att söka adekvat kunskap.

Men man förväntas gå någon av de utbildningar som finns, på tekniska högskolor. Med utbildningen blir man automatiskt ackrediterad och medlem i förbundet Sveriges Arkitekter. PÅ gott och ont.

Därmed vilar ett ansvar på förbundet och på utbildningarna som det inte är alldeles självklart att leva upp till.
Minst fem år på högskolan. Det gör en ändå inte till ’färdig’ arkitekt. Vidareutbildning sker sedan i praktiken, i anställningarna — för att bli användbar. Sedan i princip livslångt.

Jag har varit lärare i samhällsbyggnad/landskapsarkitektur i 40 år. Halvtid. Parallellt har jag arkitektbyrå, arkitektur, planering, forskning – se CV.
De samlade erfarenheterna är grunden till att skriva detta.

Vem borde inte söka sig till arkitekturprofessionerna?
Om man inte har en kreativ läggning, inte är nyfiken och envis.
Om man inte är intresserad av människor, människors villkor.
Om man inte är intresserad av samhälle och miljö.
Men är man allt detta, välkommen i gänget. Bara man inte tror att man skall bli en fri konstnär. Man är samhällsbyggets tjänare (för det allra mesta)

Hur är utbildningen? Borde den vara. Mitt perspektiv.
Bologna-principen är ett otyg. Kandidat-magister är påtvingat. Du behöver all tid du kan få för att utveckla din förmåga att möta komplexitet i olika sammanhang. Tre år (kandidat) räcker inte och att hoppa på magisterkurser med annan bakgrund, ännu mindre.

Mognaden är viktigare än allt annat. Att utveckla förmågan. Det tar tid. Till den hör att söka kunskap, inspiration, metoder, …