Men
Det skulle vara bittert
om vårt eftermäle skulle bli
att vi var generationen som visste 
vad den borde
men inte vågade det den kunde.
Rolf Edberg

Samhällsbygget

”Människan är alltings mått
särskilt i samhällsbygget

lätt att glömma
för oss, som är kartans fångar
och så lätt tar mycket för givet”

Självklart är vi måttet. Allt är relaterat till den varelse vi är. Vi upplever vår omgivning, vi använder den. Vi bildar oss uppfattning om den – eller skapar oss föreställning om andra verkligheter.

Människan tar för sig, som alltid. Måste. Föder sig, skyddar sig, bygger rum omkring sig, hus. Förökar sig. Flyttar.
Söker bärgning. Söker trygghet, gemenskap…. Sällan ensam. Byn. Köpingen.

Därur samhällsbygget.
Bystämma, vägförening, bostadsförening …
Kommunen har vi för det gemensamma (hade?)
– det man inte klarar själv.
Ordna. Sköta, utveckla, bygga det som behövs.
Utvärdera, förutse. Planera framtid?
Ta initiativ och visa solidaritet. För den övergripande
handlingen hade vi förtroendemän (har?).

Visst går kartan före terrängen. För proffsen såväl som i beslutsprocesserna.
Vi fastnar i våra verktyg, i illustrerade visioner på bordet, på skärmen.
Inte i rummet, i rörelsen. Inte i människans verklighet. Det hon upplever, använder.
Basala villkor givetvis. Men som vi tar för givet. Glömmer.

Mitt perspektiv är planerarens, ’tjänstemannens’ i den meningen att förse beslutsfattandet med förslag.
’Människans landskap’ var mitt motto som lärare. Är det fortfarande.