Bra bostäder:

Goda grannrelationer
Positiv identitet, huset
Bra utblickar
Bra uppväxtvillkor för barn
Användbar utemiljö
Uppmuntra friskvård
Mötesplatser i området
Stark identitet, området
Lättåtkomlig service
liksom barnomsorg, skola
Självständigt cykelsystem
Kollektivtrafik, som är effek­tivare
än bilen till vardags

Behov

Det är alltså problem hur medvetna vi i samhället är om vad vi vill och kan. Vilka nu ”vi” är? Vad är då våra behov?

Samhällsbygget utgår från behov av förändring. Uttalade behov, men oftast tolkar vi existerande situationer, problematiserar dem.
Samhället skall också värna och vårda. Globala och nationella intressen, enligt direktiv och konventioner, men också på egna lokala initiativ.
Att sköta sitt eget landskap är egentligen självbevarelsedrift för kommunen.
Kommunen måste också ta hänsyn till sina grannar, till regionens utveckling.
 

Boende & vardagsliv är medborgarnas verklighet. Bostad, arbete, service, kultur.
Kommunerna har sedan mycket länge en bostadsförsörjningsplanering. Standardhöjningar och växande befolkning ger många en ständig brist på bostäder. Men det är inte bara att åstadkomma ett antal lägenheter, fördelade på storlek och förvaltningsform samt på utbyggnadsområden.
För det säger inget om kvaliteten på boendet. Inget om relationen till vardagens målpunkter. Inget om förutsättningar för en rimlig tidsbudget…
Inget om olika hushållstyper och multikulturella förutsättningar … Inte vår tids ökande andel enpersonshushåll. Ensamboendet.
 

Vårt vardagsliv utspelas i det offentliga rummet, mellan hem och arbete, när vi uträttar våra ärenden, när vi söker rekreation, när barn leker ute. Det reser krav på möjlig effektivitet, åtkomlighet (och tillgänglighet), Tid är en central faktor i vardagen kvaliteter. Det som tidgeografin åskådliggör. Ger enkla metoder, vilket egendomligt nog inte fått plats i svensk planering.
 

Med tillkomsten av ’storkommunerna’ på 70-talet och Plan&bygglagen därefter, skrotades de normer som tidigare hade föreskrivit hur miljön skulle utformas. Staten menade att kommunerna nu blivit så resursstarka och kompetenta att ansvaret för miljökvaliteterna kunde tas ’på hemmaplan’.
Efter hand avrustades också några decenniers ambitiös forskning om boende, hus och utemiljö. Barns lekmiljö som av detta blivit hårt normerat, lämnades nu åt kommunernas kompetens och goda vilja.

Det lämnar således frågan öppen om vad som är god kvalitet. (En del nödvändiga krav kvarstår, tillgänglighet t ex). Och var ansvaret ligger.
För husbyggen fick entreprenören och försäkringsbolagen stå för ansvaret.
För utemiljön? Kommunen.

För vardagslivets villkor är kommunen kvalitetsansvarig. Vem granskar dem? Granskar kommunen? Det är ett demokratiskt problem.

Professionellt ansvariga är tjänstemän (och konsulter). Deras utgångspunkter är kommunala program och direktiv.
God utemiljö förutsätter vilja och förmåga att omsätta dessa i planer och att hävda dem i granskning av ansökningar som kommer.         

Deras vilja, deras prioriteringar är ett demokratiskt problem, deras uppfattningar om hur olika intressen skall vägas i planeringsprocesserna är i stort sett osynliga. Och deras inflytande på politikerna i beslutsprocesserna likaså.

Det är ett uppenbart behov att öppna dessa processer, för demokratin men också för resultatens kvalitet.