ur Gordon Cullen’s Townscape

Arkitektens förmåga
är likartad för rollerna, den skall jag ägna mig åt.
Människan är en skissande varelse, ständigt ställd inför situationer att reagera på …  Hur gör jag? Si eller så?… Mestadels undermedvetet. Resultatet av det hon gjorde läggs till hennes erfarenhet.

Arkitekten har professionaliserat denna djupt mänskliga egenskap.

Genom att nyttja sin övade intuitiva förmåga, disciplinerad i metodiska processer ser och problematiserar han/hon, prövar, löser, lyssnar på egna och andras reaktioner, fortsätter att söka bästa lösning …
Speciellt för denna yrkesförmåga, karaktäristiskt är att det är själva problemlösandet som är förmågan. Expert på inget och allt.
Tackla komplexitet genom att pröva och förkasta. Antingen i processen eller i byggda misstag. Det finns inga formler, inget facit, …  Man kan inte mata en dator med alla komponenter och få ett entydigt ’rätt’ resultat.

”Att estetiskt organisera en praktisk verklighet”, är ett exakt sätt att uttrycka det (Elias Cornell, Rummet och rummets väsen).
Att organisera handlar om rumslighet, rummen kring människan och hennes handlingar – i smått och stort. Människan i rörelse och vila. På plats eller på väg. Strukturer.
Estetiskt är våra sinnens reaktioner/upplevelser… Vackert/fult är fel tolkning. Praktisk verklighet är givetvis allt omkring vår varelse…, ordna förutsättningar för vad vi vill och kan göra. Och fungerande relationer.

En annan god beskrivning är att ”vi upptäcker, nalkas, träder in och tar i besittning” den värld vi lever i, i rörelsens förlopp i vanda eller ovanda miljöer. Om och om igen. Ta i besittning blir också att upptäcka nytt (att nalkas … o s v). Det är universellt givetvis. Gäller i smått som stort, i tanke och fötter, för seende och blinda. Inte minst gäller det barnets utveckling, dess besittnings­tagande av verkligheten omkring sig.

Förmågan gäller detta organiserande, att forma rummen kring denna koreografi. Med det hantverkskunnande som materialiteten kräver.
Arkitekten får ett uppdrag, en beställare vill ha en produkt (hus, trädgård, detaljplan, etc) Arkitekten får ett program som uttrycker beställarens önskemål och villkor.
Program tungt som en telefonkatalog med allt preciserat, eller nästan inget alls. Beställaren ber då i själva verket också om ett program – att diskutera fram.
Oavsett vilket. Objektivt klart är det inte. Det kommer att visa sig att det kan lösas på olika sätt med olika konsekvenser o s v. Det är alltid komplext, hur enkelt än programmet ser ut, förutsättningarna verkar vara.
Arkitekten söker sig fram, använder sin universalmetod. Han/hon skissar.
Skissar sig fram till förslag – att diskutera med kollegor, med andra kompetenser och med beställaren. Förslagen är illustrerade problemlösningar. OK? Eller andra anspråk, andra möjligheter. Processen löper på.
Problemlösandet ger också ansvar. Kräver förmåga att se konsekvenser av förändringar Se kvalitet och förmå andra att göra det också.
Arkitekten måste löpande söka kunskap i sitt skissande… Han ses som garant för god kvalitet på resultatet. Helheten. (Var så förr åtminstone)
Ett problem för arkitekten är att sköta sin annorlunda roll bland specialister.
Vid husbyggnad var det enkelt förr. Arkitekten som beställarens ombud hade också ansvaret för processen och för dess resultat. Som ordförande skulle han samordna alla insatser till en praktisk och estetiskt god helhet. Ha förmåga att tolka alla ritningsrullarna. Kvaliteten var arkitektens ansvar helt och hållet.

Den rollen tappades med ökad komplexitet och intresset hos arkitekterna själva förskjutet till design. Ansvaret tunnades ut.

Ansvaret kan kanske återvinnas nu. Med vuxen datorkraft kan allt i processen finnas i samma minne. Konsekvenser av ändringar kan visas i alla aspekter. Arkitektens skissande i helhet och detaljer likaså.

Det kräver mycket av arkitektens förmåga. Kunna se de praktiska och estetiska konsekvenserna av ändringar under processens gång.
Har han den, om omgivningen och beställaren uppfattar att han har den, så kan han återta ’klubban’.…   
Om arkitekterna vill det. Vågar.

Landskapsarkitekter och därefter planarkitekterna delar inte riktigt denna ’utförsbacke’.
På stadsbyggnadskontoren skär allt samman. Man är både myndighet och förslagsställare. Man skall granska och godkänna, samma tjänstemän skall forma kommunens utveckling i stort och smått.
Här utmanas kompetensen hos de få (remisser kan bredda och fördjupa). Stöd i normer är numera begränsat. Det tycks vara en paradox att omfattande normsystem togs bort med hänvisning till att storkommunerna kunde ha egen kompetens att ta ansvaret med. Hur skall de få ha tillräcklig kompetens och pondus att stå emot alla krafter som vill ha sin vilja igenom – inom kommunen och alla andra aktörer.
Hur kan detta ges en sund utveckling?

Arkitektförmågan är problematisk i sig. På många sätt. Den kräver tillit. Tillit måste vinnas. Kåren hade allmänt en sådan, men det är länge sedan nu. Kårens image är en annan.