Min bostads ytterväggar är ett skal som skiljer min privathet från omgivningen, från grannar, verksamheter, från stadens yttringar…
Skalet är viktigt, menar jag.

Hur det ser ut påverkar mig också. Vad mina gäster möter på sin väg till mig präglar min identitet. Skalet och dess omgivning.
Vad jag ser ut genom mina fönster påverkar mig. Och när jag öppnar ytterdörren. Vad är min/vår verklighet? I vilket sammanhang bor jag?
Och hur privat är jag? Hur synlig är jag för omvärlden? Insyn.

Vad har jag/vi för nytta, glädje av omgivningen, min boplats?
De människor som bor och verkar där.
De villkor för aktiviteter som bjuds utanför huset.
Vad kan jag göra där? Uppleva? Mina barn göra? Äldre?
Utrymme, innehåll, användbarhet, kvalitet. Och klimatet: sol/skugga, lä/ventilering …
Kan barn leka där? Barns uppväxtvillkor ges inom deras boplats. Åtminstone de yngre. Absolut de yngre. Att deras växande räckvidd börjar vid porten, vuxennärvarons trygghet, får inte glömmas.

Hur långt sträcker sig boplatsen? Upplevelsen av att det är min boplats. Där jag är hemma. Fortfarande.
Närhet är viktigt. Ha ett ’rum’ omkring sig, åtkomligt, som man upplever sig vara i. Sitt territotium. Till fots. Liten skala.
Ligger skolan inom barnets räckhåll, på egen hand, hör det kanske till boplatsen. Kvalitet. Etc.

Vad är nära? Det synliga? Det jag når på en minut? Två? Fem? Frisk och olastad. Eller med kassar och barnvagn?
Hållplatsen måste höra till min boplats. Nära. Annars är tvånget att ha och använda bil för stort. ”Femminutersregeln” är max för konkurrensen med bilen. Ansvaret för CO₂ är allas.
Transporterna, husen m m.
Hus vid gata? Stadsbyggandets mantra sedan länge: ’stadsmässighet’.
Men vad är det? Lägenhet i större hus utmed gatan. Även villa, radhus framme vid gatan. Är det fortfarande stadsmässigt bakom tomt?
Vad är det gatan erbjuder? Lek på ”bostadsgata” med ’besökande’ bilar?
Mantrat säger liv och rörelse. Motsats till ’miljonprogramområdenas’ ”gleshet, enformighet, tråkighet”. Tätt med hus i stället, medför fler människor kring gata. Biltrafik som skapar händelser. Är det sant? Bra?

För hälsans skull behöver vi faktiskt se grönt i vardagen. Vara i grönt.
Gatan kan ha grönt: allé, esplanad, gröna förgårdar, grönt i utblickar, men det är inte att vistas i grön miljö. Det är inte miljö att leka i. Gatan är inte ’kurragömma’-miljö. Där kan man inte bygga koja …
Där kan man inte vistas ogenerat, halvprivat. Ta gemensamt ansvar. Odla relationer. Gatan är offentlig.
Om gata, om nu rutnätstaden, ’stadsmässigheten’, är den enda rätta lösningen, behövs en ’baksida’ för boplatsens kvaliteter, för utemiljöns.
Återkommer till det under ’Strukturer/stadsformer’ nedan.

Vad av dessa kvaliteter finns med i kommunernas bostadsför­sörjnings­planering? Man producerar bostäder säger jag, producerar man också goda levnadsvillkor? Producerar man god kvalitet till morgondagens boende? Som människor skulle vilja ha det.

Det måste väl vara meningen med samhällsbygget och för kommunens goda rykte.