Men människors boende förknippades inte med vardagslivet som helhet. Görs fortfarande inte.
Det är ett basalt problem.

Även om bostadens grannskap normerades med krav på friytor och parkering, och utformning av gatusystemen, så var det produktionen av bostäder som helt fokuserades. Är så fortfarande. Vi är låsta till produkten bostad, i politik och planering (bostadsförsörjning).
Och till nyproduktion. Det som finns det finns.

Människors vardagsliv fanns möjligen i de general- och regionplaner som utvecklades, men i övergripande, programmatisk mening. Individens möjligheter i sitt vardagliga stadsliv hade man inte intresse och metod för.

Också problem.

’Göra stad’ var inte ett estetiskt organiserande av praktisk verklighet (vardagsvillkoren).
Planering var bundet till kartan. Fördela mark efter ändamål. Avgränsa områden (mellan trafikleder). Är fortfarande metod. Förgivettagen. Djupt.

För vad bygger man? Borde man bygga? En problematisk skillnad.
Bygga för uthållig utveckling? Tar jag upp under rubriken ”Den robusta staden”.
Bygga för fungerande vardagsliv? För individer och hushåll. Med kvalitet. Vad man nu vill mena med det? Mitt perspektiv här.

Vad har denna perspektivförskjutning för konsekvenser?

För vem bygger man? För dagens eller gårdagens hushålls-struktur? För morgondagens människor, för deras visioner?

Frågan är: Vad för liv människor vill ha… Hur de skulle vilja ordna det?
Ett liv, styrt av den fysiska verkligheten. Vad man kan och hinner göra inom sin räckvidd. Dag ut och dag in. Hur kan de få veta hur det skulle kunna vara?
Den sociala verkligheten. Behov av relationer, kamrater, vänner, grannar att få hjälp av … Inte räcker arbetets ev nätverk?

Och vad är det människor borde kunna göra i sin vardag för att ta hänsyn till platsens/stadens kulturvärden, identitet, …
Och klimatet, hur skall individen kunna bidra till kampen? Avstå från bilresor, snåla på energin, … Ö h t bidra till uthållig utveckling.

Den enskilde måste ha hjälp och inspiration … Hur?

Och, hur skall de klara de höga bostadskostnaderna? När många inte har någon att dela kostnaden med. Och många därtill har kostnader för bil, till följd av att stadsbyggandet fortfar att bygga för bilsamhället. Negligerar klimatproblemet.

Tydliga problem.

Liksom, inte minst, samhällets förmåga att skapa det goda. Initiera och inspirera.  Med lagar och rådgivning, med stimulans …
I kommunerna, de direkt ansvariga (planmonopolet), med medvetna politiker och kompetent personal.
Hur är det med delaktighet, insyn, …? Med demokratin. Med meningen med ”kommunen” =’det gemensamma, det man inte kan göra själv’.
Kommuner som sedan kommunreformen 1971 förväntas vara resursstarka och kompetenta nog att ta eget ansvar för kvalitet och konsekvens… Och visionära för vägen in i framtiden.

Hur man kan problematisera ’människans landskap’, det hon lever och verkar i, är ett politiskt problem. Tyvärr blockerat av att gårdagens syn på bostaden som standardhöjningens ’krona’ ligger kvar, gårdagens uppfattningar om behoven. (Goda intentioner byråkratiskt generaliserade, nationellt dimensionerade till rutiner som rullar på …)

En uthållig utveckling av all bebyggelse, befintlig och tillkommande, att någorlunda motsvara anspråken från morgondagens boende på ett fungerande vardagsliv. Hur formulerar man det i politiska termer?
Det mesta är redan byggt. Byggt under andra premisser. Men kräver lika mycket uppmärksamhet som det tillkommande.

Vi bor där. 99,5%*. Plus de som får de drygt 20.000 bostäder som byggs ett år. Byggtakten numera. Mot 40.000 i snitt under 1900-talet.

Denna befintliga förnyas, måste förnyas. ”Tusentals miljarder behövs för upprustning” (Ingenjörsvetenskapsakademin DN.se 111129).
Sker en sådan upprustning av enbart bostäder, eller för boendets villkor också?

”Energieffektivt, miljövänligt, framtidsinriktat samhällsbyggande” skriver de. Innefattar det också sådan stadsförnyelse som jag talar om nedan?

Tala om problem.

*av 4.628.270 år 2009