Finns 16 enligt www.ekoby.se

Kollektivt boende 

–eller vad man får eller kan kalla det.

”Kollektiv” har med tiden misstänkliggjorts som uttryck, man söker alternativ som ’gemensam…’, men det är inte lätt att hitta rätt.

70-talets samhälle efter -68 öppnade för ungdomskulturen, allt diskuteras, också alternativt boende. Och praktiserades. Delade lägenheter blev storfamiljer. Fokus skiftade från hus till boende, från service till gemenskap.Den ideologiska ’gröna vågen’ lämnade städerna, ledde så småningom till ’ekobyar’ – gemenskap på ekologisk grund. 
I Danmark kom vad de kallar  bofællesskab”for mere og bedre interaktion i forhold til naboer”. Det första -72 sedan följt av fler. I Sverige växer diskussion om boende fram på gräsrotsnivå i många städer, konkretiserad i slutet av 70-talet. Förverkligad med några hus i början av 80-talet. I Stockholm bildar några kapabla kvinnor (många forskare) diskussions-/arbetsgrupp som leder till den s k BIG-gruppen – se flera rapporter.
Googla på kollektiv eller gå till www.kollektivhus.nu den nationella sammanslutningen.

I många kommuner fick den kommunala bostadskön en särskild kollektivhuskö. Hur det nu gick till och vad det var kommunen ville ha.
Vad man menade med begreppen var tämligen oklart, är fortfarande inte givet. Skall inte vara. Det skapas givetvis av dem det berör, de boende själva. Hur detta går till är viktigt.

Vad man söker är säkert:
   ·  Enkel vardagsrationalitet, t ex slippa laga mat varje dag, kunna sätta sig vid dukat bord.
   ·  Att känna sina grannar, det skapar grundtrygghet långt mer än i vanligt boende.
   ·  Att inte behöva ha alla nödvändiga resurser själv, i sin egen lägenhet.

Men vad kostar detta? Jo, egen arbetsinsats. Det är det nya.
Omstarten av idén bygger helt enkelt på arbetsgemenskap.
Laga mat, sköta hus. Tillsammans. Och närvaro. Man lär känna varandra.
Och det ’kostar’ mindre egna utrymmen. Minskningen betalar de gemensamma ytorna (ca 10%).

Har man tillgång till gästrum, festlokaler (dvs matsal m m), och ett välutrustat större kök …, och som på Slottet ’biograf’, bastu, altan , park, m m samt extra rum som kan läggas till lägenheten vid behov…, då behöver man inte extra svängrum i sin egen lägenhet.

Jag fortsätter genom att använda Lund som exempel. Jag känner till det i detalj. Var delaktig i tillkomsten och bor fortfarande i Lunds första kollektivhus, Slottet. Mer om detta nedan.

I Lund stod 4-500 hushåll i kollektivhuskön. Varför? Vet inte. Det var samtidigt med ’gröna vågen’, flykten till landet. Det sågs kanske som ett alternativ. Många andra skäl säkert. Kärnkraftomröstningen skapade ju samverkansvilja. Ungdomar/studenter valde att ordna sitt boende i storfamiljer, dela på stora lägenheter. Barnfamiljer, ensamstående föräldrar såg möjligheter …

’lundamodellen’
I Lund hade en grupp idealister 1978 förmått bostadsförmedlingen att inrätta kollektivhuskö (likadant i Malmö). Den växte snabbt (till 400). Den blev incitament till ett försök från Studentbostäder att föreslå en omvandling av ett par fastigheter till kollektivhus. Den processen misslyckades, men tände en vrede som skapade KiL, föreningen för kollektivhus i Lund. Processer inleddes som gav tre hus i snabb följd: Slottet -84, Regnbågen -89, Fiolen -92. 1998 flyttade man in i 55+huset Russinet, det fjärde. (Det femte tycks fjärran.)

Hur då?
Här tonar ’lundamodellen’ fram. En blandning av omständigheter, individer och tur.
Kompetent föreningsbildning och en given, stor medlemskader och en positivt inställd fastighetsnämnd. I avtal fick föreningen rätt att ordna köbildning, bara medlemmarna stod i bostadskön. (Hos vissa tjänstemän och politiker hade ett kollektivhusintresse övervintrat från ett sprucket försök på 60-talet.)

KiLorganiserade sig i arbets- och lobbygrupper. Mål var journalister, politiker och tjänstemän. Vi sökte hus och vi sökte kunskap och mening.Viktigt var att skapa en formell förening med stadgar och styrelse. Klokt formulerade stadgar som skapade tillit till oss!
Medlemmarna konkretiserade sig i studiecirklar,”vad vi ville mena med kollektivt boende”.
Ingrid Sjöstrands ”Samhem” valdes som gemensam kursbok, ABF köpte in ett 50-tal ex. Vad mer? Det fanns få förebilder. Men det som skrevs om vad som höll på att hända i resten av Sverige slukades och så det begynnande rapportskrivandet i Stockholm. Och Dick-Urbans nödvändiga historiska bas.

Vreden hölls vid liv av några nej-beslut i kommunen, men optimismen kittlades tidigt av ett förslag från fastighetskontoret. 'Slottet, det första huset. KiL kunde arbeta konkret.
Men vi var många. Hur behålla motivationen hos alla i föreningen, när inte ens en fjärdedel kunde platsa i det första? 

Två viktiga principer växte fram.
En egenorganiserad turordning definierade dem som stod på tur till den första möjligheten. De bildade en särskild förening (Slottet) och släppte därmed fram en ’ny tät’  i KiL att lobba för nästa hus! 
Så fungerade det alltså för Regnbågen och Fiolen.

Det blev självklart att man flyttar in i ett hus vars ’själ’ skapats av eget programarbete och projektering. Man är överens i den gruppen om vad man vill mena med kollektivt boende, i det huset.
Alltså. ’Lundamodellen’ kommer ur att husen skapas av de blivande boende i gemensamt arbete. Inte åt dem. I intensivt arbete för att få ett hus och sedan vad för ett hus.

‘Vision söker hus’ och sedan med kollektivet som arkitekt. 

När vi flyttar in har vi en gemensam föreställning om hur livet i huset skall vara. Vi har nått konsensus i förarbetena, tror vi. Radikaler har lämnat oss. Men nu skall visionerna konkretiseras i vardagligt varande — i verksamhet och träffar i trappor och rum och i att bara bo, med de andra omkring sig.

Livet i kollektivet utvecklas, tiden går. Det visar sig att förarbetenas diskussioner om organisation och regler varit överdrivna. Vi glider in i en lätt lundaanarkism. Vi är inte fler än att behov och ansvar är uppenbart. Det går inte om inte jag gör min del (förr eller senare). Vi är inte fler än att man kan klara hela matlagningen på två (eller t o m en) – inget organisationsbehov! Blott: vi lagar, vilka äter?

När någon flyttar in i huset tar det naturligtvis tid att känna av allt det outtalade. Det tar tid, men det går. Man kliver in i konsensus, påverkar det.

Lundamodellen kan väl formuleras som ett kollektivt, gemensamt ansvarstagande för livet i ett hus där det underförstådda drivmedlet är att alla tjänar på att det fungerar, får enkel vardagsrationalitet. Dvs kollektivet som förvaltare  —  att sköta huset med händer och hjärta.
Med ett oerhört mervärde i att också ha grannar man känner väl. Det gör man genom arbetsgemenskapen i huset. Inte minst med att laga mat åt varandra, kunna sätta sig vid dukat bord till vardags.

’Lundamodellen’ har visat sig vara uthållig. Slottet fyller 28 i år (-12). Livet och verksamheten fortgår i alla lundahusen.
Men alla andra hus har inte varit lika lyckosamma.
Till forskarna, och oss alla: vad vet vi om dem?  Det saknas studier av de kollektiv som inte höll ut… Frågan är: varför??? Svaren kan vi lära mycket av.

Vidare

Erfarenheterna från det första huset förmedlas till nästa gäng i KiL. Konkreta erfarenheter av arbete och hus, men också insikten ’att det går!’. De har nuett gott samarbete med fastighetskontoret, siktar mot ett nytt hus. Jag som varit Slottetgruppens ombud i bygget blir rådgivare åt denna nya grupp. Vi arbetar oss fram till en struktur för deras hus. När fastighetsnämnden beordras att lämna engagemanget till LKF blir denna struktur förutsättning för projekteringen. Detta blir sedan upprepat till Fiolen.