I Lund, 83 lägenheter av 41.000.
Inte mer än 2‰, (promille)
trots ett suveränt sätt att ordna sin vardag

Programarbete för ett kollektiv (motsv)

Riktat till er som vill ha ett.
Ett kollektivhus gör sig inte självt. Det är långt från givet att andra kan göra det åt er, vet vad det är fråga om. Har vilja och förmåga att sätta sig in i det.

Ordet ”Kollektiv” har med tiden misstänkliggjorts som uttryck, man söker alternativ som ’gemensam…’, men det är inte lätt att hitta rätt. Men innebörden är densamma.

På Slottet var vi ett 20-tal hushåll som diskuterade oss fram till våra principer. Dessa skulle sedan ’förvandlas’ till ett hus.

Samma gäller er som vill. Ni går in i en process som kan sammanfattas med:

• Visionens framväxt och genomförande  —  ‘vision söker hus’, gruppen formeras.
• Kollektivet som arkitekt  —  spelet mellan det privata och det gemensamma
• Kollektivet som förvaltare  —  att sköta huset med händer och hjärta.
• Och livet i ett kollektiv  —  som ‘att leva med släkten’.
   

Visionens framväxt. Först: Hur blir man flera, blir man många? Det allra svåraste: att hitta varandra, själsfränder med likartade drömmar/visioner/föreställningar om ett bättre sätt att bo. Hitta varandra. Komma samman. Börja jobba.
När kommunerna hade bostadsförmedlingar och dessa hade kollektivhuskö, var det enkelt. Man kunde skriva till alla, föreslå en mötesplats och komma igång med dem som nappar. 
Nu finns inte det. Men hemsidor, nätets olika kommunikationsmöjligheter …? Och den nationella föreningen www.kollektivhus.nu som har en spalt på hemsidan.
Men det krävs initiativ, en början … Någon, några måste sätta ner foten.

Väl tillsammans, ta tid att diskutera era egna drömmar innan ni går till litteratur och exempel så att ni läser/tolkar utifrån er själva. Viktigt!

Sedan kan ni söka beskrivningar, litteratur om kollektivboende, kollektivhusens hemsidor – se www.kollektivhus.nu
Göra studiebesök. Få prata med folk med erfarenheter är viktigt. Att komma åt livet i ett kollektivhus. Hur är det att bo där, hur är vardagen?

Basen i era ambitioner är säkerligen
En rationellare vardag, att ordna den så att knapp tid räcker till mera — tex slippa laga mat varje dag, kunna sätta sig vid dukat bord.
Att känna sina grannar, det skapar grundtrygghet långt mer än i vanligt boende. Det som en arbetsgemenskap åstadkommer i sig. 
Att inte behöva ha alla nödvändiga resurser själv, i sin egen lägenhet.

Det krävs långsiktigt tänkande. Man bosätter sig ju inte för några månader, något år. Tiden går. Familjen och grannarna blir äldre, behoven ändras …  
Det betyder för diskussionerna och för utformningen av huset att de principer man kommer överens om (och utvecklar) är hållbara länge. Egentligen för alltid.

Skall huset fungera måste alla vara med, arbetsgemenskapen vara hållbar. Ni måste skapa regler att hålla sig till i huset. Innan inflyttning! Sedan är det svårt. Då har alla redan sitt boende, då är det tungt att ångra sig och flytta.

Enkla regler, hållbara. På Slottet har vi tre krav för att ö h t få bo i huset. De var vi överens om från början. Nu accepterat före inflyttning. Av alla, även tillfälligt boende.

Att laga mat åt dem som vill ha middag (ej obligatoriskt att äta)

Sköta huset i städgrupper och städdagar (vår&höst)

Månatliga träffar för att hantera det praktiska och ’rensa luften’

Hur många? Viktig fråga. Ju fler man är, ju tyngre blir organiserandet av verksam­heterna. Det blir många arbetsgrupper. Många att laga mat åt. Risken att man inte orkar med sina ambitioner ökar. I Lunds fyra hus är vi relativt få, 16 -27 lägenheter. Enklare, jobben flyter på lite av sig självt. Riskerna här är att man är sårbar. Faller för många ifrån av någon anledning så orkar man inte med åtagandena.  
 

Kollektivet som arkitekt är intressant. Hur organisera själva huset på bästa sätt? Ett nytt hus eller ombyggnad av befintligt. Ett gammalt tegelhus från 40-, 50-tal kan vara tryggt i konstruktionen och kanske bjuda på en själ. Ett nytt kan organiseras optimalt. Skulle kunna.
Det är viktigt att ni agerar arkitekt själva, gärna med hjälp av en professionell, men ni måste styra. Ni kan inte vänta på förslag, då kan det vara trögt att påverka. Byggandets regler och konventioner har börjat verka och arkitektens egna ambitioner … Arkitekten måste förmås att prioritera sin totala arbetstid så att de tidiga skisserna till husets struktur görs med er som direkt delaktiga. Fortsättningen kan ske yrkesmässigt rationellt. Ni behöver givetvis ha vetorätt beträffande ytskikt och utrustning av era lägenheter och det gemensamma.                 

Kostnaderna är ett problem. För att ha råd med de gemensamma ytorna (byggaren som tänker att huset skall stå i 100 år och vara lönsamt och notoriskt ifrågasätter hållbarheten i ert projekt), måste annat bort. Finns inget annat alternativ än från era lägenheter.
I ett kollektivhus med kök, matsal, gästrum m m, behöver man inte ha ’extra kapacitet’ i sin lägenhet. Större fester kan man ha i husets matsal, svärmor m fl kan sova i husets gästrum o s v. Lägenheter kan ha 1-2 rum mindre, ha mindre kök och mindre kommunikationsytor.

Huset kan också göras flexibelt med extra rum som kan läggas till en lägenhet en period med större ytbehov. Några sådana kan delas av husets alla lägenheter.
(Och byggaren behöver kanske se att de gemensamma ytorna skulle kunna nyttiggöras på annnat sätt – omvandlas till lägenhet t ex.)
Allmänt sett är det nödvändigt att finna byggnadsformer och finansiering som håller byggnadskostnaderna i schack. Kollektivhusidén tål inte mycket.

När ni inledningsvis agerar arkitekt är det viktigt att organisera  huset så att man rör sig förbi de gemensamma ytorna så mycket och ofta som möjligt. Att i praktisk handling känna delaktigheten (även utan jobb).

Det är en tänkvärd poäng att, när man kommer hem, kunna enkelt se in i det gemensamma för att se vilka som är där. Att öppna sluten dörr och gå in i ett rum och sedan vända och gå ut igen. Vad ger det för budskap till dem som är där – undermedvetet kanske, men ändå.

Kök, matsal m m bör ligga vid entrén. Nej, måste.

Här en hållbar tidig strukturskiss till ett hus i Lund som blev byggt så.
Breda korridorer glasade mot gemensam gård, tvåvåningslägenheter (radhus) utmed korridoren. Mindre lägenheter i slutet av den. Det mesta av gemensamhetsutrymmena mot entrésidan.

I det här huset bor ingen avskilt, långt bort. Se space syntax under boende&vardagsliv

Ert hus är och byggs naturligtvis miljömässigt hållbart, långsiktigt.
Huset bör ha källare, som erbjuder viss flexibilitet för framtida behov.
Får ni tillfälle till ombyggnad av ett äldre hus gäller det givetvis  att hitta möjligheterna att omorganisera detta så nära era principer som möjligt.
 

Kollektivet som förvaltare. Att sköta huset som del i arbetsgemenskapen. Städa, reparera, underhålla. Men det är också att vårda verksamheten, relationerna – själva idén! Med ett oerhört mervärde i att också ha grannar man känner väl.
För att få en rimligt rättvis fördelning av plikterna behöver jobben organiseras långsiktigt. Alla skall ha tryggheten i att veta att så här funkar det nästa år också — och nästa. Och alla vet vad man lovat före inflyttningen. Att vara delaktig. Göra sitt.

I ett litet hus är det uppenbart. I ett större är det kanske lättare ’att glömma’.
Vad bestäms i mycket av de gemensamma lokalerna och funktionerna ni har — för att kunna äta tillsammans, umgås och ha ett bra hus.  Grunden är vissa rutiner. Städlag sköter trapphus och lokaler. Mathållningen har sina.
 

Liveti ett kollektiv. Om det får heta så. Annat namn? Innebörden densamma, som sagt.
När ni flyttar in har ni en gemensam föreställning om hur livet i huset skall vara. Ni har nått konsensus i förarbetena, tror ni. Radikaler har lämnat er. Men nu skall visionerna konkretiseras i vardagligt varande — i verksamhet och träffar i trappor och rum och i att bara bo, med de andra omkring sig.

Livet i kollektivet utvecklas, tiden går. Det visar sig att förarbetenas diskussioner om organisation och regler varit överdrivna. Om ni är ett mindre hus är ni inte fler än att behov och ansvar är uppenbart. Spontan samverkan när det behövs. Ni är inte fler än att man kan klara hela matlagningen på två (eller t o m en) – inget organisationsbehov! Blott: vi lagar, vilka äter?

När någon flyttar in i huset tar det naturligtvis tid att känna av allt det outtalade. Det tar tid, men det går. Man kliver in i konsensus, påverkar det kanske t o m.

Och åren går.